kalender 02

Julnovellen – Vargtimmen

Hilma vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. Genom glipan i gardinerna sken månen in och lyste på den tomma sängplatsen bredvid henne. Hon lyssnade ut i köket efter vardagsljuden. Ingenting hördes. Hade Oskar blivit dålig och gett sig ut på dasset i vinternatten? När Hilma hade vaknat av av Freds gråt tidigare under natten hade han sovit som ett barn. Han hade bara vänt sig i sängen och sovit vidare när hon irrade upp, vimmelkantig av trötthet, bytte blöjor och ammade. Sedan hade hon blivit liggande vaken en stund och tänkt på gårdagens surmulna tystnad. Oskar hade kommit hem som en åskstod och hon, som redan var trött och sliten av all julbrådska, surnade till och deras första kväll ihop på en vecka hade hasat sig fram under tystnad. De hade gått till sängs och så småningom somnat rygg mot rygg med tystnaden som en vägg emellan sig. Nu låg hon och tänkte på på fars ord vid deras bröllop, att det viktigaste var att aldrig somna som ovänner. I går kväll hade det nästan varit så!

Hilma svängde benen över sängkanten och rös av golvdraget när fötterna nuddade golvet. Barfota tassade hon över golvet och sköt upp dörren till köket så sakta att den inte skulle jämra sig. Köksgolvet flödade av månljus. Vid fönstret stod Oskar stilla och blickade ut över havet. Hans grova underskjorta och långkalsonger lyste vita. Han stod med pannan lutad mot glasrutan och verkade inte ha hört henne. När hon tog honom om armen vände han ansiktet mot henne och hon såg till sin bestörtning att han grät. Med ens kröp hon in i hans famn och där stod de länge och höll om varandra. Hilma kände Oskars ordlösa sorg och förtvivlan i omfamningen. Till slut vågade hon fråga varför han grät. Långsamt , långsamt började orden finna sin väg från honom till henne. Stötvis och med långa pauser började han berätta om sina tankar. Hur han ofta vaknade vid den här tiden på natten och inte kunde somna om. Hur alla tankar då blev så svarta och svåra. I natt hade det börjat med att han haft en mardröm om att Liberty gick på en mina. Smällen och vattnet som sprutade in från alla håll och slog omkull allt. Hur de hade kämpat för sina liv där i vattenmassorna och tankarna hade virvlat runt lika våldsamt och livsfarligt som vattnet. Just i den stund när fartyget sjönk under honom hade han vaknat, svettig och uppjagad. Han hade inte klarat av att ligga kvar i sängen utan smugit sig upp.  Sin vana trogen gick han till köksfönstret för att se ut över havet. Se om skutan låg som hon skulle och att vädret var bra. Kylan hade greppet om samhället nu och isen hade frusit till fläckvis som tallrikar som snart skulle frysa ihop och bli till ett svårbrutet isgolv. I morgon måste han hacka rent runt skrovet, så att det inte tog skada. Så malde tankarna vidare till Gunhilds död. Hans älskade lillasyster som hade blivit med barn och trott att barnafadern övergivit henne. I nattens svärta tänkte han att hon hade tagit sitt liv, fast egentligen visste man ju inget, mer än att hon hade förblött. Han kände skuld för att detta hade skett. Sedan hade tankarna irrat vidare till Bror Allan, Elon och deras far som försvann i djupet med Gloria.Var det en mina eller var det tyskarna som hade sänkt dem? Vem hade i så fall skvallrat att de hade del i flyktingtrafiken och hur säkra var i så fall Oskar och hans folk på Liberty?

Oskars ord sköljde över Hilma, samtidigt som hennes tankar vandrade i samma spår. Det gick nästan inte en dag utan att hon tänkte på Gunhild och många var de nätter som hon drömde om sin svägerska. Men att Oskar också hade det så, det hade hon inte förstått. Hon tänkte också ofta på Glorias förlisning, men i hennes tankar var det omsorgen om Bror Allans fru Erna som låg närmast. Erna som var Hilmas läskamrat och som hade fött tvillingar ett par månader efter olyckan. För Hilma handlade också oron om att inte samma öde skulle drabba Liberty, och även där delade hon tankarna med sin man. Men inte förrän nu, i natt, hade de mötts i den oron.

Den förtvivlade omfamningen mjuknade allt eftersom Oskar gav ord åt sina känslor. Hilmas blick sökte sig utöver hamnen, stannade till vid de månblänkta masterna på Liberty, gled över sjöbodstaken, ut mot de kala skären som skärmade vinden västerifrån och vattenytan, som nu stillnat i en blank isnande yta. Så fångades henne uppmärksamhet av en rörelse i synfältets utkant. Där i snöblänket kom en ensam vandrare i natten. Det var ingen fyllepromenad utan han gick stadigt och hastigt. Hon rörde lite på sig, gjorde Oskar uppmärksam på vandraren.

– Vem är det, tror du?

– Jag vet inte, det finns fler än vi som inte sover om natten. Den här vargtimmen behöver man kanske vandra bort, lite till mans, svarade Oskar, och hade nästan fått tillbaka sin vanliga trygga röst. Det är en sak till, sa han sedan, en sak som jag måste prata med dig om. Det kändes så svårt när vi inte kunde tala med varandra i går kväll utan att det blev så stumt och tyst.

– Ja, det kändes så för mig också, men det blir så svårt när du har den där åskvädersminen på dig när du kommer hem. Jag törs inte tala till dig då, i den stunden är du svärmor upp i dagen.

– När jag var barn förstår du, fortsatte Oskar, innan Gunhild kom till, så hade far och mor det så under en lång tid. Det var alldeles tyst mellan dem och vi pojkar vågade ingenting säga eller göra, för då bröt åskvädret lös. Jag tror till och med att far sov uppepå då eller dröjde sig kvar i sjöboden. Jag vet inte hur länge det varade, men jag minns att vi försökte hålla oss undan så mycket vi kunde. Olle var övertygad om att det var hans fel, han var ju så påhittig, så det hände alltid olyckor i närheten av honom. När det väl var över kändes det som om vi klarat oss undan en svår storm, fast det hade varit alldeles kav lugnt runt oss hela tiden. Igår blev jag rädd för att vi skulle få det så också!

– Vi ska aldrig få det så Oskar, sa Hilma. Kom så kryper vi ner i sängen igen, innan vi fryser fast i golvet.

Försiktigt smög de in i kammarn och drog igen dörren efter sig. Oskar dröjde vid barnsängen. Månstrimman hade flyttat sig och lyste nu upp Freds lilla hand som kramade snuttefilten.

– Nej, vi ska aldrig få det så, sa Oskar tankfullt och kröp ner i sängen.

Tätt ihop låg de för att få tillbaka värmen igen, men sömnen ville inte infinna sig. Till slut frågade Oskar om Hilma ville berätta om sin barndoms jular.

– Ja gärna, om du berättar om dina. Vilka minnen är viktigast för dig?

– Nej, det är du som börjar.

– Lukten av julgranen, det är mitt viktigaste minne. Det var inte alla jular vi kunde skaffa gran, någon gång hade vi en ener istället. Men inget går upp mot lukten av gran.

– För mig var det julapelsinerna, sa Oskar. Tänk vad vi väntade på att far skulle komma hem med dem. Ibland fanns det gott om apelsiner, så att vi fick göra oss var sin nejliksapelsin. Jag brukade spara min tills den helt torkade ihop. Den lukten är jul för mig.

– Vad åt ni på julafton?

– Först på morgonen åt vi julegröten, sedan frampå dan åt vi den kokta fisken. Om det kom någon inom på julafton, så skulle den människan fängnas med både mat och dryck, så ofta höll morsan på med maten hela dagen. Om någon gick ofängnad från huset tog den med sig julfriden.

– Skinkan då? frågade Hilma.

– Den tog vi inte fram förrän på kvällen. Då åt vi skinka och sylta och köttbullar och drack svagdricka. Det var högtidligt. De vuxna skulle ha sup också. Ibland blev det för många supar för farsan. Jag minns att morsan fick staga upp han när det var dags att ta sig till bingen. Men upp till julottan skulle vi allihop, där fanns det ingen pardon.

– Tänk så olika vi har haft det, sa Hilma. Hos oss åt vi alltid en skinksmörgås till frukost. Hansine tyckte inte det var så viktigt, men far menade att utan skinka blev det ingen jul. För henne var revbenspjällen det viktigaste. De skulle vara tjockt skurna och rejält stekta, så att ytan blev knaprig. De åts mitt på dan tillsammans med sås, äppelmos och kokt potatis. Sedan åt vi barn risgrynsgröt till kvällsmat och satte ut en tallrik till tomten förstås. De vuxna åt sylta och grisfötter och aladåb. Den där fattiga julen när vi bara hade en enbuske då hade vi varken skinka eller revbenspjäll, inte ens risgrynsgröt, den sörjde vi barn mest. Jag tror att det var julkorv till middag och havregrynsgröt på kvällen. Sprit fanns aldrig i mitt hem, men svagdricka. Fast inte när det var knapert förstås!

– Gud vad hungrig jag är, sa Oskar, är inte du det?

– Jo, jag är hungrig som en varg, svarade Hilma.

– I vargtimman är hon hungrig som en varg, sa Oskar rakt ut i luften, ska vi ta oss en skinksmörgås?

Hilma tittade bestört på honom, inte kunde man väl gå upp mitt i natten och tjuväta av julmaten? Fast å andra sidan, varför inte, varje familj skapar sig ju sina egna jultraditioner. Hon nickade och tyst smög de ut i köket igen.

Med äpplepallarkänslan i magen plockade de fram skinkan, smöret och brödet. Hilma sände en tacksamhetens tanke till storasyster Anna i Kville, som försett dem med smör och fläsk nog för att få till en rullskinka den här ransoneringsjulen också. När de satt där på var sin sida om köksbordet och vickade på tårna kände de sig som barn ute på rackartyg. Oskar stack sina frusna fötter under Hilmas nattlinne och hon bökade upp sina kalla ben på utsidan om hans med fötterna på hans stol. Oskar lade ner skinksmörgåsen en stund och gnuggade hennes frusna ben. Medan gryningsljuset smög sig in genom köksrutan och fick månen att blekna satt de där och kände att helgfriden hade nått både fram till deras hjärtan och magar.