Honda250XL

En kort period var jag fodervärd till en Honda 250 XL.
Den var helt annorlunda att köra än allt annat jag dittills hade provat. Dessutom stod tändningen inte riktigt rätt, så jag fick kicka så in i h-vete, särskilt när den var lite ljummen.
På den tiden åkte man gratis med färjan Göteborg-Fredrikshavn klockan 2 på natten. Eftersom pengar alltid var bristvara började jag semestern 1977 på det sättet.
Min dåvarande särbo hade tagit tältet och stuckit till FIM-rallyt i Pau, medan jag fortfarande arbetade i mitt anletes svett. Men på natten mot lördag, med semester i blicken, hade jag packat tankväskan och rullen, knutit en extratank för bensin längst bak och tagit mig till färjeläget. Väl där vinkades jag in bland de andra tvåhjulingarna med gedigna touringpackningar. När det blev dags att köra ombord startade inte Hondan. Jag kickade och kickade och räknade. På sjuttonde kicken gick den igång. Då hördes applåder runt mig, alla lastbilschaffisarna som väntade på sin tur applåderade.
Överfarten tillbringades i sovsäcken på fördäck, på en av bänkarna med flytvästar. Sömnen blev det väl lite si och så med, men körningen i gryningen blev vidunderlig. Det var bara jag och hela världen låg framför mig. Jag kunde köra och köra vart som helst, hur länge som helst. I skuggpartierna var det småkallt och dunkelt, så kom jag ut i solen och långsamt värmdes jag upp igen. Vid tyska gränsen körde jag på en parkeringsplats och tog mig en tupplur i skuggan av några buskar. Sedan forsatte resan, jag gned på i laglig hastighet, längs Bundesstrasse, med målet inställt på campingplatsen vid Stadionplein i Amsterdam. Där skulle vi träffas i övermorgon. Fram till dess fick jag klara mig tältlös.

När mörkret föll hade jag tagit mig en bra bit in i Holland, men jag insåg att det krävdes en övernattning innan målet nåddes. Det var lördag kväll och väldigt lite trafik. Jag hittade en fin ekbacke en liten bit från vägen, utom räckhåll för gatubelysningen. Där rullade jag ut mitt liggunderlag och min sovsäck och somnade in.
Mitt i natten vaknade jag och trodde att jag befann mig i depån på Anderstorp. På vägen nedanför mig pågick en våldsam fortkörningstävling med diverse gamla bilar. Plötsligt insåg jag att här satt jag alldeles ensam ute i en holländsk ekskog, ingen visste var jag var. Efter en stund hade alla bilarna försvunnit, men med dem for min lust att sova. Det var bara att packa ihop och åka vidare.
Ja, nu var det ju det att Hondan inte ville starta. Jag kickade och kickade. Sedan försökte jag springa igång den. Tack och lov fanns det en cykelbana, där sprang jag, i riktning bort från Amsterdam, efter som det var lite medlut åt det hållet. Till slut var jag så trött att jag bara måste lägga mig ner på rygg bredvid cykeln och vila lite. Jag vaknade av att någon, med kraftigt alkoholdoftande andedräkt, frågade ”if something was wrong”. Det tog en stund att förklara situationen för den kostymklädde gentlemannen. Hans fru satt kvar, med spikrak rygg och förskräckt blick, i Mercedesen, och ropade lite då och då att han skulle komma och strunta i mig, på holländska förstås, men jag är säker på att det var det hon menade. Den första chocken för mannan var nog att jag var kvinna, den andra att jag var ensam och när jag sedan förklarade att jag var på väg till Amsterdam, men åt fel håll, då såg han helt förvirrad ut. Till slut sa han, med sin underbara holländska brytning: ”Can I help you?” Så jag bad honom knuffa igång mig. Efter någon meter tände Hondan och small igång med ett svart rökmoln ur avgasröret. Jag drog iväg och svängde ut på vägen åt rätt håll. Vinkade glatt och där stod han med gapande mun och kostymen i oordning och lyfte trött handen till avsked.

Sedan gick resten av resan till Amsterdam som på räls, ja nästan i alla fall. I gryningen kom dimman och svepte in landskapet i i ogenomtränglighet. Ibland råmade kor alldeles när mig och jag kunde höra ljudet av motorfordon långt borta, men på vägen var jag alldeles ensam. Så tog bensinen slut, men jag fyllde på ur extradunken. Jag insåg att jag kunde köra max sju mil innan jag behövde tanka. Det är ett märkligt tillstånd som uppstår när man sitter och väntar på en bensinstation, ju närmare sjumilagränsen jag kom, desto långsammmare körde jag.
Så äntligen, när jag redan hade börjat planera för en ofrivillig rast dök det upp en Aralskylt i dimman, först svagt, som en hägring, sedan mer koncist, När jag körde in på avfarten dog cykeln, nu var soppan definitivt slut. Macken hade inte hunnit öppna ännu, det var allt för tidigt på söndagsmorgonen. Men han som hade hand om den lodade omkring i en lindrigt ren overall. När han fick se mig komma ledandes med Hondan pekade han på sitt armbandsur och visade upp åtta fingrar. Jag svarade att det var ”no problem”, ställde ifrån mig cykeln och satte mig på asfalten med ryggen mot pumpen. Efter en stund kom han ut och tecknade åt mig att följa med in på macken. Där serverade han mig en stor kopp svart kaffe. Gud var gott det smakade.
Sedan kom solen fram genom molnen och jag tankade och fortsatte. Det var fortfarande tidigt förmiddag när jag checkade in på Stadionpleins camping.