vårkänning

Så kom den då äntligen, den där alldeles vindstilla kvällen. De hade väntat länge på att få chansen att bränna av fjolårsgräset på saltängen, men det krävdes så mycket för att allt skulle fungera. Gräset fick inte bli för torrt och inte fick det vara för vått heller. Men framförallt måste det vara kav lugnt. Det var viktigt att bränna av gräset, så att ängen blev grön och fin när man började samla till valborgsmässobrasan. De gick ihop och hjälptes åt, de närmaste grannarna. Det var alltid lite högtidligt när eldningen skulle gå av stapeln, stor som liten deltog. Man kom rustad med hinkar och tallruskor.

De började med att elda en fläck och släckte i den kant som var mot vinden. Ju större område som bränts av desto modigare blev eldarna. Några av brandvakterna stärkte sig under arbetet ur medhavd plunta. ”Det smakar gudomligt under bar himmel” försvarade sig Evald, när Hilma fräste över ofoget.

I skymningen kom morkulleparet med sina dova läten. De flög tungt och spikrakt över eldarna. Samma sträckning som de hade varje vårkväll. Allt eftersom mörkret föll blev eldarna större och vidare. Till slut kunde man knappast skymta varandra i mörkret, bara som skuggor här och där bakom röken. Evald och Olle tillhörde de djärva eldarna. När de andra släckte, för säkerhets skull, lyfte de i fjolårsgräset och viftade med sina ruskor så att det skulle ta sig.

Så falnade lågorna runt om, man hade nått till den vattensjuka myren. Plötsligt trängde kylan på bakom ryggen. Eldarna brann ut en efter en och snart fanns det bara nattkyla och röklukt kvar. Folket troppade av efterhand, ett par av karlarna dröjde kvar och passade de sista glödspåren.
Nu var det färdigeldat för i år.

 

(utdrag ur Ingegerd Johanssons roman Ringar på vattnet, utgiven 2002)