Mellan klockan 11 – 15 finns jag på plats på Lockfågeln i Grebbestad och signerar min bok.

 

Det låg i sitt etui, en tunn kedja med en liten gnistrande sten. Vackert, på ett stillsamt sätt.

I höst är den här. Ingegerd Johanssons nya roman.

Frida har blivit pensionär. Hon har flyttat från stan till sitt barndomshem i fiskesamhället på västkusten. Allt är som det alltid varit, och ändå på något sätt helt annorlunda.


 

Årsringar är en fristående fortsättning på romanerna Hilma, Ringar på vattnet, Klarvär och Kräftgång. Historien fattar tag i läsaren redan från första sidan. Med sitt typiska berättande låter Ingegerd oss följa med på en spännande resa i både tid och rum, där gömda brev och ett ärvt smycke får huvudpersonens sanningar ifrågasatta.

Vad vet vi egentligen om vår familj?

Hur väl känner vi våra föräldrar och syskon?

 

Nu har det varit tyst en bra stund på hemsidan. Det beror på att Ingegerd varit i full gång med ett nytt skrivprojekt. Under hösten kommer det en ny bok. Det är en fristående uppföljare i Hilma-serien.

Återfunna brev och ett vackert smycke tvingar fram tvivel om vad som är sanning eller ej. Frida, pensionerad musiker, har bosatt sig i sitt föräldrahem, i den branta backen ovanför sjöbodarna. Här brottas hon med återvändarens och klassresenärens eviga dilemma – att både höra till och känna sig avikande. Det förflutna gör sig ständigt påmint.

I romanen Årsringar återvänder vi till det bohuslänska kustsamhälle som vi lärt känna i Hilma, Ringar på vattnet, Klarvär och Kräftgång.

Alltför kalla vårvinterdagar, då det suger svårt i mc-tarmen, får man ägna sig åt resor i minnet. De här historierna tenderar ofta att bli svulstigare och mer osannolika ju längre dagen lider, men här kommer en historia som är absolut sann:

En mig närstående person berättar:
”Jag var på hemväg till Uppsala från en Norgesemester, detta var någon gång i slutet av förra seklet, runt 1998 skulle jag tro. Det hade varit en lång och händelserik semester men den hade gärna fått vara längre. Det är något märkligt med hemresor, när man väl har påbörjat dem, så tar liksom semestern slut fast det fortfarande är många trevliga mils körning kvar. För att motverka känslan att semestern är över gäller det att välja så krokiga och roliga vägar som möjligt. Det gjorde jag denna gången också: Jag kom farande till Ludvika och fortsatte via Fagersta till Norberg. Där kan man välja en tvärsväg mellan Norberg och Sala, som är just både rolig och krokig. När det fortfarande är mer än 10 mil hem kommer jag över ett litet backkrön och i ögonvrån skymtar jag något intressant. Något som lyser vitt en bra bit från vägen – kanske ett lock till en packficka? Hur kunde det ha hamnat där? Jo, om man gasar på bra ut ur böjen och har slarvat när man satte dit locket skulle det ha kunnat seglat iväg kanske? Det var inte ovanligt att man tappade packfickslocken på Cravenväskorna eftersom det gällde att komma ihåg att knäppa ordentligt. Alla som hade sådana packfickor hade nog varit i den situationen någon gång. Jag blir tvungen att vända och kontrollera vad jag sett….
Mycket riktigt, där ligger ett lock till en Cravenpackficka och lyser bland blåbärsriset. Jag plockar med mig det hem till garaget och lägger det på ”bra att ha”-hyllan. Jag åker inte med sådana gammaldags packfickor, min Triumph Tiger har modernare väskor. Men det står förstås ett par gamla Cravenfickor, fulla med dekaler, på samma hylla.

När vardagen är tillbaka blir mc-turerna oftast spontana besök hos vänner runt omkring Uppsala. Förhoppningsvis är nån hemma och bjuder på en kopp kaffe. Å är dom inte det så har man i alla fall fått en fin tur. Den här hösten tittade jag bland annat förbi Wille, som bor på landet några mil från stan. Vi ses inte så ofta, så det fanns mycket att snacka om. När jag var på väg att gå sa han. Förresten, vet du nån som har cravenpackfickor? Jag behöver gjuta av ett lock!
Jag har ett gammalt par i garaget, svarade jag, å så slår det mig plötsligt – jo förresten, jag hittade ju ett lock mellan Norberg och Sala i somras….”

Här gör Tommy en konstpaus i berättandet, sänker rösten och säger:
”Kan du tänka dig, det var Willes lock jag hade hittat. Han hade varit ute och fotograferat på vårkanten, han är ju fågelskådare, och när han kom hem från fotograferingen så var locket borta. Han hade förstås gjort ett antal utflykter för att hitta locket, men inte åkt tillräckligt långt. Tänk att det hade fått ligga där hela sommaren! Men det blev återbördat till den rätte ägaren.”

Ett trevligt samtal mellan Conny på Bohuskuriren och oss på text&BILD blev till detta reportage!

Sommargäststädningen (ur romanen Hilma av Ingegerd Johansson)

Innan sommargästerna kom skulle hela huset städas grundligt. Alla vrår skulle torkas, lådor och byråer likaså. De egna kläderna och personliga tillhörigheterna bars upp på utevinden, utom det lilla som skulle behövas under sommarmånaderna. Sängkläder skulle vädras och piskas. Fönster och gardiner skulle tvättas. Alla trasmattor var redan skurade. Hilma slet så svetten lackade, men gladde sig samtidigt åt att få en extra inkomst till huset.

Badgästerna var stamkunder som hon fått överta från Oskars farmor. De hade hyrt i huset till och från under åtta år, men de senaste två åren hade de uteblivit. Senaste gångerna, när gumman varit för trött för att ställa i ordning till dem, hade det varit Oleana och Gunhild som kommit över och gjort storrent. Nu var det för första gången Hilmas göra. Hon oroade sig för att det inte skulle duga i svärmors ögon, så hon var tvungen att be om råd titt som tätt fast det bar henne emot. Badgästerna skulle ha med sig egna lakan och egna bestick, allt annat skulle finnas. Mest bekymrade det Hilma att hon inte hade någon matservis. Det kanske de förväntade sig.

Oskar hade ansvar för att utedasset blev tömt och renskurat. Själva skulle de dela dass med hans föräldrar över sommaren, så att gästerna fick ha deras för egen del. Det var också Oskars ansvar att bära upp vattnet till badgästerna. Hilma funderade på hur det skulle bli när han var till sjöss. Hon trodda att stadsmänniskor gjorde av med mycket mer vatten än de själva. Det fanns en brunn nedanför backen, men det var tungt att gå uppför med två fyllda hinkar. Hon och Oskar hade diskuterat vad det skulle kosta att skaffa sig rinnande vatten inne, men det var än så länge bara en ouppnåelig dröm.

När hela huset var färdigstädat gick hon som en gäst i sitt eget hus och beskådade resultatet. Gardinerna var nystärkta. Pelagonierna i rummet blommade. Nystärkta dukar låg på borden i rummet och köket och kammarens säng hade virkat överkast, som hon lånat hemifrån sitt. På golven låg de rena trasmattorna. Vedlåren var full med ved och spiskupan var vitstruken med limfärg.

Nu skulle hon gå ner i källaren och ställa i ordning rummet åt sig och Oskar. Källardörren hade stått öppen ett par dygn för att vädra ut vintern och alla sängkläderna låg ute på stentrappan och vädrade sig. Två av de finaste pelargonierna hade hon tagit med sig ner, liksom begonierna och den vandrande juden. Fönstren på västgaveln var stora nog för att rymma blommor och hon hade stärkt och lagat ett par gamla utnötta trådgardiner till källarfönstren. Den lilla vedspisen i källaren är lätteldad och hon hade satt över en kastrull med vatten. Hon ville torka ur alla hyllor innan hon ställde in de kantstötta kaffekopparna och de udda mattallrikarna.

Oskar stack in huvudet genom källardörren.

– Jag höll på att gå fel, sa han, men det hade blivit så herrskapsfint inne så jag förstod att vi har flyttat ner i källaren.

– Du smutsade väl inte ner? frågade Hilma. Ska vi ha kaffe?

– Jag hinner inte nu, ska ner till båten, vi går i morron tidigt, vet du.

Hilma gick upp och såg till huset en gång till. Rättade till mattorna i köket och farstun. Krokade igen köksfönstret som stått öppet.

Jag sätter mig på trappstenen med kaffekoppen, tänkte hon. Nästa gång jag kan sitta här är det redan på väg mot höst.

I vattenbrynet spatserade två strandskator obekymrat men målmedvetet omkring. Deras långa näbbar sökte och fann oupphörligen godbitar i den våta sanden. Frida avvek från sin strandpromenad och gjorde en lov upp bland ljungen och nyponbuskarna för att inte störa de välkomna vårgästernas måltid.

Framme vid sjöbodarna stannade hon upp vid ”farfars” bod. Så hette den fortfarande för henne och brorsan, fast den redan när hon var barn hade gått ur familjens händer. Så här tidigt på året var de nuvarande ägarna kvar i stan och i många år hade Frida brukat smyga till sig en solstund på den gamla gistna bryggan, där farfar alltid suttit och bôtat garn. Fast numera var inte bryggan sned och gisten längre utan hade nylagt däck av tryckimpregnerat virke och sjöboden hade rätats upp med raka väggar och stora fönster ut mot havet. Senaste moderniseringen var ett stadigt manshögt plank med låst dörr, som hindrade tillträde till bryggan. Idag var vattnet så lågt att hon kunde skönja den stora stenen som låg i vattnet framför boden. ”Vargen” hade farfar kallat den stenen. Så kallade stenhuggarna ett block som inte låt sig huggas ut ur berget och bli till det som de hade tänkt, utan istället klöv sig efter eget skön.

Frida såg sig omkring och konstaterade att hon var mol alena, inte en levande varelse fanns inom synhåll. Hon klättrade runt palissaden och tog sig ut på bryggan. Här läade det och hon satte sig på bryggkanten och dinglade med benen, som om hon fortfarande var 6 år, inte drygt 60. Lät blicken vila på Vargen och mindes hur hon liten och frågvis fått farfar att berätta. Hur han först varit svårpratad och fåordig och hur det gick åt många frågor för att lura igång honom.

– Men farfar, hur kan en sån där kantig sten ha hamnat här i vattnet?

– Ja, säg de du.

– Men inte har den väl funnits där från början?

– Nä, de tror ja´nte.

– Varför ligger den här då?

– Ja du…

– Berätta farfar!

– Nä..nja…

– Snälla. Ska jag hämta termosen med kaffe?

– Ja, ta med vetekransen också.

Så hade det blivit berättardags – äntligen:

– Jo förstår du Frida, det var många år sen nu, det var under kriget. Fred var väl knappt född ens, ja det var längesen. Du har ju hört om Gunhild, din faster, hon som dog ung. Hon hade alltid sin eka här. En dag stod plötsligt en herrekarl här på bryggan och påstod att platsen var hanses. Ja till och med att sjöbon va hanses. Ja blev så sint att ja inte kunne få fram ett enaste ord. Joda, han hade papper på att platsen var hanses. Den hade följt med i köpet när han ropa in ”Blåshålet” på auktion.

– Blåshålet?

– Ja du vet, där uppe i backen, snett sörpå vårat, där det ligger ett himsket påkostat hus, där de ä folk nôggen enstaka gång då å då. Det där huset med alle krussidullane.

– Ja farfar, där Erna bodde en gång.

– Jo där stod han och peka med käppen på Gunhilds plats och skrek till den där underhuggarn hade hade med sig – där ska båten ligga. Ja blev helt perplex. Mor din fick gå med mig till skollärarn. Han var den som visste om papir å sånt. Ja hon fick prata också, för jag var bare helt stum. Det hade funnits papper på nån gammel skuld, med boden som pant. En skuld som jag vet far min hade klarat upp, men papperet fanns kvar. Så han hade rätten på sin sida.

– Men den store sten?

– Den låg under boa, sen gammelt.

– Men hur hamnade den där ute i vattnet?

– Ja minns inte riktigt, sa farfar och såg pillemarisk ut. Jag minns inte riktigt, men det var väl så att vi tänkte dra´n väck, men den va ju så förbankat tung, så repet brast å så blev han liggande så lägligt.

– Vad drog ni med då, farfar?

– Liberty, skuta vår förstås!

– Men den var ju stor, orka den inte det?

– Det var väl trossen som va murken tänker ja, sa farfar och log i mjugg. Sen när den väl låg där så lät vi ´en ligga.

– Va hände sen?

Här i berättelsen blev det paus. Kaffet var uppdrucket och Frida hade môlat i sig så mycket bulle att hon var tvungen att springa till brunn och dricka. När hon kom tillbaka hade farfar precis tänt pipan.

– Jo, sen kom den där blankpolerade båten te han i Blåshålet. Så herrekarl han va´ kunde han inte köra själv utan hade besättning. En som styrte och en hopp-i-land-Kalle. Full fart in mot brygga (här brukade farfar skrocka) det tog rejält stop i sten ska du veta tös! Han på fördäck dratta i sjön, det blev ett väldans kommenderande och den andre fick brått och börja ösa och så backa dom ut och försvann ner mot varvet. Det blev visst en dyr reparation.

– Men va hände sen?

– Ja drog ut den stora va´n  å börja böta. Den lukta färt och när han herrekarln kom för å skälla så såg han ut som om han skulle svimma av lukten.

– Men farfar blev av med sjöbon?

– Mot det som är skrevet rår en inte, avslutade farfar berättelsen, men på utandningen sa han svagt – men sten ligger kvar.

Frida log åt minnet, drog handen över bryggbräderna och vaknade liksom till i nutiden. Känslan hos de tryckimpregnerade bräderna var helt annorlunda än hos den gamla grånade bryggan. Den som tiden, regnet och de salta vindarna hade gett en sidenlen yta.

I helgen 24-27 september är det dags för den årliga Bok- & biblioteksmässan i Göteborg. På torsdag uppträder jag på Litteraturscenen kl 10.00 med min uppläsning Om livet, kärleken och modet att köra motorcykel bortom Europavägen

Välkommen att komma och lyssna!

Har semestern börjat än för din del?

Till helgen åker vi iväg på två hjul var, jag och Tommy. Och det får mig att tänka på andra semesterminnen i förfluten tid.

En kort period var jag fodervärd till en Honda 250 XL.
På den tiden åkte man gratis med färjan Göteborg-Fredrikshavn klockan 2 på natten. Eftersom pengar alltid var bristvara började jag semestern 1977 på det sättet.

Läs mina anteckningar från semesterdagboken här.

Båtarna sätts i sjön och alla som får sitt levebröd från turistnäringen arbetar intensivt för att bli färdiga med reparationer och förbättringar inför den nya säsongen. Så är det nu och så har det varit i långa tider.

Påsken brukar vara skiljelinjen mellan vinterhalvårets återhämtning och vardagslunk och sommarens allt snabbare puls, som kulminerar i juli för att sedan mattas av mot hösten. Vi som bor och lever här hela året uppskattar ofta de övriga elva månaderna mest, inte därför att vi har något emot turister, utan för att det är så att varje tid på året har så mycket att erbjuda. Havet erbjuder ständigt nya vyer och är vackert oavsett väderlek.

Låt oss bjuda på ett recept ur Fisk- & skaldjursantologin

 

Evert Taubes Monsunsoppa

4 personer

2 kg hel västerhavstorsk
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 knippa persilja
1 knippa dill
1 lagerblad
1 tsk timjan
1 tsk vitpepparkorn
salt
3 potatisar i skivor
1/2 kg blåmusslor
2 morötter
2 äggulor
1 dl vispgrädde
1 knippa gräslök

Filéa fisken. Lägg ben och huvud i kallt vatten tillsammans med lök skuren i skivor, vitlök, persilje- och dillstjälkar, lagerblad, timjan, vitpeppar och salt samt den skalade skivade potatisen. Låt alltsammans koka 15-20 minuter. Lyft upp fiskskrovet och passera resten genom en sil. Tack vare potatisen blir soppan något simmig. Koka de väl rengjorda musslorna i lite av soppan – bara tills de har öppnat sig – och lägg på ett fat vid sidan. Skala och skiva morötterna i tunna skivor. Koka dessa i lite vatten med en klick smör. Skär fiskfiléerna i 3-4 cm stora bitar. Blanda grädde och äggulor och häll ner blandningen i soppan under vispning. Lägg i fiskbitarna och låt sjuda – inte koka. Tillsätt musslorna och morötterna. Smaka av med salt och peppar, vid serveringen strör man över hackad gräslök dill och persilja.

Sjung gärna under tillagningen! Evert serverade soppan med vin, vitt bröd och ost, gärna ombord på sin Koster.