Det hade varit frånlandsvind i tre dagar nu och längtan efter färsk fisk vann över rädslan för minor. Medan Hilma rodde satte Gunhild spriseglet och snart gjorde de god fart. De vågade sig inte lika långt ut som före kriget, men snart hade de kommit ut i bra dörjevatten.

– Sicken tur att du också längtade efter färsk makrill, sa Gunhild när seglet var hissat och båten sköt fart.
– När jag hörde gubbarna språga på att makrillen var inne, så tänkte jag bara på att jag ville ut, svarade Hilma och kisade mot solen.
– Titta där, vilken sillkula! Har du dörjera klara?

Makrillen körde upp sillen så det kokade i vattnet. Ut med dörjarna! I medvind seglade de, sedan rodde de tillbaka. I en vid båge gick fiskerutten och makrillen tog. Spänningen i fisket jagade undan tankarna på kriget, flickorna drog och skrattade. Så, plötsligt, var fiskelyckan slut, stimmet hade dragit vidare, men tjugoåtta makrillar skulle dryga ut hushållskassan och fungera som bytesvara.

Medan de rensade makrillen och skårarna slog sig ner runt båten i väntan på skrovmålet trevade samtalet sig fram. Hilma kände sig så mycket äldre och förståndigare än Gunhild och det tog lite tid att hitta fram till möten i samtalet. Efter en stund började Gunhild prata om sin framtid, att hon ville studera och bli något, inte bara hustru och mamma såsom alla äldre kvinnor runt henne. Hon hade hört talas om folkhögskolan, kanske skulle den kunna vara något för henne? På de flesta folkhögskolorna fanns det sommarkurser för flickor och vinterkurser för pojkar, men hon hade läst om en skola nånstans söder om Göteborg där vinterkurserna var öppna för alla.

– Där får man läsa riktiga ämnen, inte bara matlagning och sånt, sa Gunhild ivrigt. Hon hejdade sig plötsligt och blev röd i kinderna.
– Mor släpper nog inte iväg mig, sa hon sedan. Det finns väl ingen skola som är tillräckligt religiös för henne.

Hilma blev upplivad av Gunhilds entusiasm, hon hade också hört en del om folkhögskolorna. De diskuterade Tyft på Tjörn, Grebbestads Folkhögskola och Folkhögskolan i Ljungskile. Men den sista var nog utesluten, där var det visserligen religiöst, men frireligiöst, det var värre än värst i Oleanas ögon. Det fanns säkert någon skola uppåt Dalsland också, men kunde en leva så långt ifrån sjön? Kan undra vilka skolor som har vinterkurser för flickor? Mitt i glädjen över Gunhilds framtidsplaner kände Hilma ett styng av avundsjuka. Den tiden var förbi för henne, kanske var hon redan med barn.

– Kommer du ihåg dikterskan från Grebbestad, frågade Gunhild plötsligt.
– Ja, sa Hilma undrande.
– Hon har skrivit en dikt om makrill, Gunhild fnissade.
– Det går väl inte att dikta om makrill?
– Jojomän, hör här bara. Gunhild plockade upp en hopvikt lapp ur bröstfickan på blåblusen. Dikten heter Sommar och vinter, sa hon och harklade sig:

Och detta är sommarn; färsk makrill, färsk makrill!
Till morgon, till middag, till kväll.
Och detta är vintern; salt makrill, salt makrill!
Till morgon, till middag, till kväll.

Men detta är lika, sommar och vinter, sommar och vinter,
kaffe och smörgås, kaffe och smörgås,
till morgon, till middag, till kväll.

Men Gud välsigne makrilln, vad ska en annars leva på?
Och Gud välsigne kaffet, den största fröjd vi få!

– Jag tror att hon har haft det som vi, sa Hilma eftertänksamt.
– Visst är det fint skrivet?
– Kan en dikta om vad som helst? Hilma var fortfarande konfunderad.
– Jag tror en skriver om det som är viktigt för en själv.
– Diktar du också?

Gunhild skrattade och tittade långt bort, ut över vattnet. Just när vinden buktat ut seglet och fått vattnet att börja fräsa runt fören tog hon till orda igen.

– Jo, jag har mött den stora kärleken. Jag är säker på min sak. Vi har träffats ett par gånger, man är ju så påpassad här i samhället. Vi har diskuterat viktiga saker: Alla människors lika värde. Kampen mot nazismen. Rätten till ett värdigt liv. Han läste dikter för mig, svåra moderna dikter.

Hilma glömde nästan bort att styra, men fick fullt upp med att slå, så att hon kunde dölja sin förvirring. Det borde ju varit hon som var den erfarna i detta samtalet! Hon satt som en besökare från ett annat sekel och lyssnade till sin yngre svägerska. Till slut frågade hon vem han var, men Gunhild skakade bara på huvudet och lade fingret över läpparna. Det enda hon yppade var att kyrkans sångkör var ett bra alibi. Hilmas inre blick irrade över ansiktena i kören, vem kunde det vara? Nej, hon fick ge upp, det fanns ingen tänkbar fästman där.

Alltför snart närmade de sig land. Det blev ingen tid till mer prat. Båda visste att sjön bär allt ljud bra, så samtalet blev mer lågmält och alldagligt ju närmare bryggan de kom. De lade till och förtöjde under tystnad, båda djupt inne i sina egna tankar.

Utanför sin källardörr stannade Hilma och sa:

– Du kan väl komma in i kväll så vi får prata färdigt?

Väl inne kom illamåendet över henne och hon grep efter vattenskopan, Tankarna virvlade fortfarande, här hände saker runt henne som hon inte hade en aning om. Med skopan halvvägs till munnen slog tanken henne – kunde det vara skollärarns pojk? Han som studerar i Göteborg? Men – vågade Gunhild prata med honom? Hilma hade sett honom på avstånd, en lång och blek ung man med stort yvigt hår och vit mössa. En sån som i Hilmas ögon var en främmande fågel. En sån som inte ens dög till att dra upp draggen. Samtidigt måste hon erkänna för sig själv att för några år sedan hade han varit precis som de andra pojkarna nere vid bryggan, gapig och solbränd.