Sommargäststädningen (ur romanen Hilma av Ingegerd Johansson)

Innan sommargästerna kom skulle hela huset städas grundligt. Alla vrår skulle torkas, lådor och byråer likaså. De egna kläderna och personliga tillhörigheterna bars upp på utevinden, utom det lilla som skulle behövas under sommarmånaderna. Sängkläder skulle vädras och piskas. Fönster och gardiner skulle tvättas. Alla trasmattor var redan skurade. Hilma slet så svetten lackade, men gladde sig samtidigt åt att få en extra inkomst till huset.

Badgästerna var stamkunder som hon fått överta från Oskars farmor. De hade hyrt i huset till och från under åtta år, men de senaste två åren hade de uteblivit. Senaste gångerna, när gumman varit för trött för att ställa i ordning till dem, hade det varit Oleana och Gunhild som kommit över och gjort storrent. Nu var det för första gången Hilmas göra. Hon oroade sig för att det inte skulle duga i svärmors ögon, så hon var tvungen att be om råd titt som tätt fast det bar henne emot. Badgästerna skulle ha med sig egna lakan och egna bestick, allt annat skulle finnas. Mest bekymrade det Hilma att hon inte hade någon matservis. Det kanske de förväntade sig.

Oskar hade ansvar för att utedasset blev tömt och renskurat. Själva skulle de dela dass med hans föräldrar över sommaren, så att gästerna fick ha deras för egen del. Det var också Oskars ansvar att bära upp vattnet till badgästerna. Hilma funderade på hur det skulle bli när han var till sjöss. Hon trodda att stadsmänniskor gjorde av med mycket mer vatten än de själva. Det fanns en brunn nedanför backen, men det var tungt att gå uppför med två fyllda hinkar. Hon och Oskar hade diskuterat vad det skulle kosta att skaffa sig rinnande vatten inne, men det var än så länge bara en ouppnåelig dröm.

När hela huset var färdigstädat gick hon som en gäst i sitt eget hus och beskådade resultatet. Gardinerna var nystärkta. Pelagonierna i rummet blommade. Nystärkta dukar låg på borden i rummet och köket och kammarens säng hade virkat överkast, som hon lånat hemifrån sitt. På golven låg de rena trasmattorna. Vedlåren var full med ved och spiskupan var vitstruken med limfärg.

Nu skulle hon gå ner i källaren och ställa i ordning rummet åt sig och Oskar. Källardörren hade stått öppen ett par dygn för att vädra ut vintern och alla sängkläderna låg ute på stentrappan och vädrade sig. Två av de finaste pelargonierna hade hon tagit med sig ner, liksom begonierna och den vandrande juden. Fönstren på västgaveln var stora nog för att rymma blommor och hon hade stärkt och lagat ett par gamla utnötta trådgardiner till källarfönstren. Den lilla vedspisen i källaren är lätteldad och hon hade satt över en kastrull med vatten. Hon ville torka ur alla hyllor innan hon ställde in de kantstötta kaffekopparna och de udda mattallrikarna.

Oskar stack in huvudet genom källardörren.

– Jag höll på att gå fel, sa han, men det hade blivit så herrskapsfint inne så jag förstod att vi har flyttat ner i källaren.

– Du smutsade väl inte ner? frågade Hilma. Ska vi ha kaffe?

– Jag hinner inte nu, ska ner till båten, vi går i morron tidigt, vet du.

Hilma gick upp och såg till huset en gång till. Rättade till mattorna i köket och farstun. Krokade igen köksfönstret som stått öppet.

Jag sätter mig på trappstenen med kaffekoppen, tänkte hon. Nästa gång jag kan sitta här är det redan på väg mot höst.