– Ska du med ut i morron? Hilmas glada tillrop väckte Emma ur hennes dystra tankar. Vi fiskar på egen hand, Elna och jag. Gubbarna är så vidskepliga, de tror att kvinnfolk i båten betyder otur. Vi går tidigt, svärfar passar barna åt oss. Det här är årets viktigaste händelse för oss på kusten.

– Som älgjakten för gubbarna hemikring, sa Emma tankfullt. Inte heller där är kärringarna välkomna…

– Det är två år sen sist, sa Hilma. Då var Gunhild och jag ute. Men ifjol hade jag magen i vägen och ingen fiskekompis. Jag tålde sjön illa när jag väntade smått. Det behövdes nästan ingen sjögång alls för att jag skulle må dåligt. Synd att du inte kan ro Emma, men du får hålla kurs medan vi släpper i tinerna.

– Bara ni säger till ordentligt vad jag ska göra så ska det nog gå bra. Detta blir mitt sista äventyr för den här gången. Sedan måste jag tänka på hemresan.

– Ska du ge dig av? Jag hoppades nästan att du skulle stanna…. Hilma suckande och svalde resten av meningen.

Tidigt nästa morgon gick Emma ner till bryggan. Hilma var redan på plats och höll på att agna tinorna med salt makrill. Erna kom nerför backen, hon hade varit och lämnat barnen hos John. Strax kunde de ge sig iväg. Hilma rodde ut till Gråskäret.

– Här lägger vi den första, sa hon. Detta är Gunhilds plats. Hon hade fått den utpekad av farfar sin. Här var det nästan alltid hummer redan första dagen. Alla barnen i familjen hade fått var sin plats av farfarn, så att det inte skulle bli diskussion. Har du noggen plats Erna?

– Vi brukade alltid lägga västpå skäret, sa Erna, och på den sorgsna rösten hördes det att hon tänkte tillbaka på tiden före Glorias förlisning.

Medan de pratade hade Hilma rott upp mot skäret och Erna hade gjort tinan klar för att släppa i den. Väl framme på plats bytte de så att Hilma skulle kunna lägga i och Erna ro.

– Om du släpper nu så ror jag utåt tills den ligger på kanten, sa Erna och rodde långsamt österpå medan Hilma matade ut linan. Slutligen slängde hon i kulan och Erna satte kurs på skäret.

Väl ute gick dyningen hög och Erna slet med tinesnörena, som hade trasslat sig. Till slut sa Hilma till Emma:

– Nu får du hålla mot sjön, så hjälper jag till med att gre.

Emma kände sig klumpig när hon försökte förflytta sig från aktertoften till roddtoften. Men hon kom på plats utan missöde och höll krampaktigt årorna strax under vattenytan, så som hon trodde Hilma menade. Ändå drev de iväg från det rätta stället och när Erna och Hilma äntligen grett färdigt fick Hilma ro en lång sväng tillbaka innan det var dags för Erna att släppa. Så återstod den sista tinan och Hilma föreslog att det var Emmas tur. De rodde upp mot Persgrund och la sig i ytterkanten av alla de andra flötena. Med Ernas assistans släppte Emma i sin tina och matade med varsam hand ut linan. Nu var det bara att vänta och hoppas. Hem rodde Erna och Hilma i par och vattnet forsade i fören.

– I morgon gäller det, sa Hilma.

Fångst

Det var tre sammanbitna kvinnor som gick i båten nästa morgon. Regnet hängde i luften och sjön var krabb. Emma kände sig illamående redan vid bryggan. Hon satt tyst och tung i aktern, medan Erna och Hilma rodde ut.

– Vi tar Persgrund först, det är den svåraste tinan, sa Erna.

De fick kämpa bra i motvinden, men slutligen nådde de fram och kunde fånga in kulan med båtshaken.

– Om du hjälper Emma och dra, sa Hilma, så ror jag.

Tinan var tung som bly. Efter mycket slit hade de den vid relingen. Sista lyftet och ut rasade sjöstjärnor och en och annan liten krabba, men – ingen hummer. Erna öppnade raskt locket och fyllde på med några nya makrillstjärtar till bete. De lät tinan gå över bord igen. Den kom att bli liggande högre upp på grundet än tidigare, men det var inget att göra åt, sjöhävningen hindrade dem från att finputsa placeringen. Nu drev de snabbt mot skäret. Erna satt beredd och fångade in tineflötet i flykten. Hon drog vant upp, men muttrade över manettrådarna på linan. Sista lyftet över kanten hjälpte Emma till med. Minsann var där inte en hummer i tinan? Med van hand grep hon grep hon den och slängde den över i träbacken.

– Ser du om han håller måttet? Sa hon till Hilma, medan hon agnade om och fick i tinan igen.

Inte heller här lyckades de lägga tillbaka exakt där de tänkt sig. Nu var det bråttom, stormen skulle strax vara över dem. Nästan utan att ro hade de drivit in mot Gunhilds plats. Där var det lä för västan, så när Erna tagit över årorna kunde Hilma dra i lugn och ro. När tinan nästan brutit vattenlinjen sa hon:

– Jag slår vad om att här är hummer.

Hon drog det sista taget och minsann, inte bara en utan två stora humrar skymtade bakom spjälorna. Då kom den första vindstöten och himlens portar öppnade sig. Emma blev alldeles förskräckt men Erna och Hilma bet ihop och fort var tinan agnad och tillbaka i sjön och humrarna låg i backen, med en gammal mattstump över sig. Sedan gällde det att ro för livet. Fast det bara var några hundra meter till land syntes bara en grå regnskärm framför dem. Emma stirrade in i regnet åt det håll där hon trodde land fanns, men Hilma och Erna rodde febrilt åt fel håll. Hon försökte ropa, men stormen slet bort orden från hennes läppar. Så vände de upp båten och tog i av alla krafter och ur stormregnet tornade bryggan upp sig. Där stod gubbarna och väntade, oroliga för hur kvinnfolken skulle klara sjön. De fick hjälp att ta sig iland och innan de visste ordet av var båten förtöjd och den dyrbara fångsten bärgad.

Plötsligt stod handlarn där, i pälskragad ytterrock och paraply över huvudet.

– Har I hummer?

I frågan fanns ett outtalat krav på att få köpa.

– Ingen annan har fått något idag, viskade Ohlin, han som kallades Spirellamannen, eftersom hans fru provade ut korsetter på bygdens damer. Han har redan bjudit till kalas.
– Det blir dyrt, sa Erna, och tittade uppfordrande på Hilma. Vi hade väl egentligen inte tänkt sälja?
– Nej, sa Hilma, inte skulle de här första gå till försäljning, men det är klart att det är en prisfråga. Vi har ju nästan riskerat livet för att få hit dem, så det krävs nog en extra nolla på priset.

Handlarn vred sig som en mask på kroken, men han hade redan svalt betet.

– Får jag se vad I har?

Hilma vet undan mattstumpen och tre stora granna humrar rörde sig på botten i trälådan.

– Jag bjur 50 riksdaler, sa handlaren med hög röst.

Hilma vek över mattstumpen igen och förberedde sig för att gå. Emma höll på att svimma, kunde de motstå ett sådant bud, mer än en månadslön.

– 60….65 Det är mitt sista bud, sa handlarn, högröd i ansiktet och nära slaget.
– Vi tar väl 75, sa Hilma liksom i föregående till Erna, inför de gapande gubbarna på första parkett.

Handlarn fnös och tog upp plånboken, stor och svällande, med gummiband runt om. Det kom ytterligare en stormby och alla fick rädda sig i lä bakom sjöbodsväggen. Där gjordes affären upp under tystnad och Ohlin tog hand om humrarna och bar iväg dem upp till handlarhusets köksingång, där vattnet redan kokade.

När de hade avlägsnat sig delade Emma, Erna och Hilma pengarna. Sedan fnittrade de och härmade handlaren.

– Där fick vi honom allt, den girigbuken, frustade Hilma. Länge underhöll de Emma med alla historier om handlarns utnyttjande av allt och alla i samhället.