Nu grät Knut, ögonen stod bräddfulla med vatten och nedför de fårade kinderna banade sig tårarna. Hilma föll på knä framför honom och tog hans händer. Frida kröp upp i morfars knä. De grät tillsammans under tystnad. Så återtog Knut berättandet:
– Barnmorskan ordnade så att jag fick hjälp den första tiden. Det var ett mycket bestämt fruntimmer som tog kommandot över mig och Anna. Sköterska var hon säkert, jag minns att det frasade om hennes kjol. Hon kom cyklandes varje morgon i ottan och lämnade oss först när du låg för kvällen. Jag tror att hon bodde i Kyrkbacken. Hon kanske lever än? Hon var noga med att jag skulle hålla om dig och vyssja dig när du fått flaskan. Jag minns att hon sa: Nu blir han Svedmark både mor och far – det gäller att han inser det. Dagarna fram till Johannas begravning är liksom dunkla för mig – allt flöt ihop.

Knut sträckte fram koppen för att få påtår.
– Jag gick iväg varje morron för att arbeta men gubbarna skickade hem mig från brottet. De tog min del av jobbet också, jag tror att de var oroliga för att ha mig där. Men det var sommar och ljust och långsamt återvände livet, Anna fick bli stor nog att sköta om dig. Vi slet både hon och jag. Det var mycket som ingen av oss kunde göra och aldrig förr hade gjort. Tvätten och blöjorna, matlagningen. Ja jösses, man märker inte förrän det är för sent vad bra man har haft det. Grannfruarna hjälpte oss, men jag fruktade för vintern. Hur skulle Anna klara av att sköta dig, elda och dessutom gå i skolan? De första skolveckorna bar jag med dig till brottet. Men sen kom kylan och då försökte jag få någon av grannfruarna att ta hand om dig på dagen. Men gång på gång kom jag hem och fann dig våt och hungrig. Du skrek inte, du gnydde bara som en liten skrämd hundvalp och det skar i mig som tusen knivar varje gång. Så en natt när jag satt och vyssjade dig och du hade feber och sov oroligt så kom det för mig att jag skulle skriva till Ole.
– Till onkel Ole? Nu var det Frida som frågade.
– Ja, du förstår, Ole har jag känt i en herrans massa år. Vi har arbetat i lag flera gånger, både i Norge och här på kusten. På första maj det året hade vi träffats när jag var på en internationell kamratträff i Halden. Vi var ett helt gäng härifrån som åkte, bland annat så var Hannes och hans pappa med.
– Vilken Hannes då, morfar?
– Fotograf-Hannes som har ateljé vid pensionatet.
– Men detta är ju jättelänge sedan, var han barn då?
– Ja, men Egil, som pappan hette, var ju ensam med pojken, så han hängde alltid med. Det var inte utan att jag hade dåligt samvete för att jag for och lämnade Johanna och Anna hemma. Om inte det hade varit så nära till Hilmas födsel så hade de säkert följt med. Det var en mycket trevlig tillställning. Först med allvarsamhet och sedan blev det dans och tjohej. Då hade Ole presenterat mig för sin yngsta syster Hansine. Hon sörjde sin fästman som hade försvunnit på sjön ett par år tidigare, men Ole hade lockat ut henne bland folk. Jag tror att Ole egentligen hade hoppats att Egil och hans syster skulle finna varandra, men så blev det inte, eftersom Egil bara pratade politik och inte kunde dansa. Jag däremot älskar att dansa så jag bjöd upp henne. Vi dansade nästan hela kvällen och hade väldigt gemytligt tillsammans, men något annat var det inte. Jag hade ju mitt hemma. Den där natten när jag satt hos dig började jag tänka tillbaka på detta och funderade över om Hansine kanske skulle vilja komma till oss och ta hand om oss. Men jag tordes inte vända mig direkt till henne utan jag skrev till Ole. Ganska omgående svarade han och berättade att Hansine sedan första maj brevväxlade med Egil, och att hon hade försökt hitta en utkomst i närheten av honom, så hon kom gärna och arbetade hos oss. Kan du tänka dig så konstiga vägar livet tar. Det var alltså tack vare Hannes far som hon kom hit.
– Men blev det nåt mellan dom?
– Det var på god väg när olyckan hände.
– Vilken olycka?
– Vi har aldrig pratat om det eftersom det var så tragiskt och onödigt. Egil och en annan kamrat, vi kalla´ han Dunder, skulle lasta en pråm vid kajen. Det var bråttom förstås, så när Egil var nere i lastrummet för att se till att lasten låg bra så tömde Dunder det nya lasset över honom. Han föll så olyckligt att när vi till slut fick fram honom var han livlös.
– Det har Hannes aldrig sagt något om!
– Nej. När han kom springande från skolan den dagen hade vi precis fått upp hans far på kajen. Vi hann inte hejda honom utan han fick se sin söndertrasade och döde far.  Det var då han slutade prata. Det har hängt i ända till de senaste åren. Nuförtiden är han riktigt pratsam stundtals.
– Tänk att jag inte visste något om detta, sa Hilma tankfullt. Men jag minns så väl när Far berättade om lastningsblockaden.
– Minns du, sa Knut. Kan du inte berätta för mig, jag börjar bli gammal och glömsken.
– Jo, det var så att ni stenhuggare hade inte fått påök på all den dag. Så kom basen och sa att hanses chef hade föreslagit ännu lägre betalning. Det ville ingen av er gå med på, så då blev det strejk. Men det fanns gott om huggen sten som väntade på att bli utlastad.
– Ja, skam den som går arbetsköparns ärenden en sån gång. Vi kunde ju sätta hårt mot hårt och vägra i väntan på ett bättre avtal.
– Men så kom det ett fartyg med strejkbrytare för att lasta stenen och ni blockerade kajen. Vad hette nu båten igen? Den hade ett sånt konstigt namn.
– Lumplena kallades den, inte för att jag vet varför men… Ja, där stod vi, sida vid sida, och slängde okvädingsord till svartfötterna, som skulle lasta. Några vågade sig iland, då lyfte vi upp den bredaste av dom och kasta han i sjön. Då vände alla tillbaka över landgången. Till slut gav de upp och gav sig iväg och vi trodde att vi hade segrat.
– Hade dom svarta fötter?
– Nej Frida, det är ett uttryck. Det betyder att de var strejkbrytare. Att de gick arbetsköparens ärenden, tvärtemot sina egna kamrater. Därför kallas de svartfötter.
– Jaha… Fridas min visade att hon inte riktigt hängt med i morfars förklaring.
– Men inte hade ni segrat, sa Hilma, för att återleda Knut till berättelsen.
– Icke sa nicke. I gryningen kom de tillbaka, men då hade de militär med sig. Som tur var hade vi satt ut strejkvakter, men innan vi hade mobiliserat oss hade de hunnit börja lasta. Det tog en god stund för oss att få ihop folk igen, några hade gått hem, i tron att allt var över, några hade festat till över segern, och sov gjorde vi ju lite till mans, förutom de två som hade vakten. Men det mullrade mellan bergknallarna när vi kom från alla håll och kanter och slöt ledet på kajen igen. Men den här gången var det besvärligare. Vi täckte upp den inre delen av planen, där alla knotten låg i högar, men storstenen ytterst hade de nästan fått ombord. Glåporden haglade över dom, men envist fortsatte de att lasta. De nervösa beväringarna kommenderades närmare och närmare oss. Så kommenderades stopp i lastningen, trots att båten knappast kunde vara mer än halvfull och militären retirerade ombord. Ångpannan slog igång och båten la ut och vi trodde än en gång att vi hade segrat.
– Men även det var fel.
– Ja, nästa morgon var de tillbaka igen. Den här gången med ännu mer militär ombord och en kanon på fördäck. Även den här gången var vi för sent ute, så när vi väl hunnit att samla oss var lastningen av knotten i full gång. Vi klarade inte av att avbryta lastningen. Istället blev det munhuggning och okvädingsord. Stämningen var väldigt uppretad. Vi kände oss provocerade av den militära närvaron och rätt som det var kastade någon en sten. Svartfötterna såg skärrade ut och ökade tempot i lastningen. Militären beordrades närmare oss, med gevären pekandes i vår riktning. Någon svor och skrek bak i vårt led. Så ven ytterligare en sten genom luften. Ett välriktat kast, som slog mössan av befälhavaren. Det gick ett rysande genom vår grupp, vi såg hur blodet rann från hans huvud. Någon av bassarna skyndade fram med en trasa och ilsket vände han sig mot oss och röt: Bakåt! En liten stenskärva kom singlande genom luften och träffade honom på byxslaget och i samma ögonblick gav han order om eld. Kanonen på fördäck mullrade av ett skott samtidigt som alla gevären blixtrade. Vi kastade oss handlöst ner på backen, huller om buller. Efter skotten blev det tyst, förlamande tyst. Alla, såväl blockerare som svartfötter hade tagit skydd. Alla var lika chockerade av det som hade hänt. Tystnaden som utbredde sig efteråt bröts bara av svaga kvidanden från några sårade kamrater. Efter det som kändes som en timslång tystnad tog den sårade befälet igen och ropade kommandoord åt alla håll. I vår grupp kom vi på fötter för att hjälpa de tre kamrater som blivit skadade. Tack och lov hade ingen blivit träffad direkt. Kanonskottet hade tagit i bergväggen bak kajen och spridit en svärm av splittrad sten över oss. Det var de skärvorna som hade åstadkommit skadorna. Rekryterna hade knappast siktat utan mest brassat av sina skott i luften eller backen. Skrämseleffekten var större än de faktiska skadorna.
– Vem hade kastat stenarna?
– Det fick dom aldrig klarhet i. Vi visste förstås och en av oss blev utpekad och dömd, men det var nog mest en hämnd från den där store svartfoten som vi hade kastat i sjön förste dan. Fortfarande i denna dag har jag aldrig berättat för någon vad jag visste. Det var som om den kunskapen var edsvuren. Den behöll var och en för sig. Men jag kan säga dig att mor din var ett modigt fruntimmer.
– Mor? Sa Hilma.
– Mormor? Ekade Frida.
– Ja, din riktiga mormor, inte Hansine, henne gifte jag mig med långt senare.
– Berätta mer om mormor!
– Jo, det ska ni veta att det var vid det tillfället jag första gången såg Johanna. Hon var en av dem som vågade sig längst fram. Ung var hon och fager. Jag glömde henne aldrig. Sedan den dagen höll jag alltid utkik efter henne. Men det kom att dröja innan vi sågs igen.
– När sågs ni igen?
– Det var när Folkets Hus invigdes. Hon och ett par andra flickor skötte kaffeserveringen. Den kvällen köpte jag säkert tio koppar kaffe, bara för att få vara i närheten av henne. Men hon hade inte ögon för mig den gången heller.
– Hur fick hon det då?
– Jag lurade ut att hon var aktiv i nykterhetsföreningen, så jag blev medlem där. Det var visserligen en svår utmaning att sluta med spriten, men vad gör en inte för kärleken. Så kom jag henne inpå livet, och när vi väl kom till tals och jag kunde berätta att jag varit med den där gången vid blockaden och att vi stått alldeles nära varandra när stenkastningen och skottlossningen skedde. Ja, sedan så såg hon mig.
– Och sedan blev ni ett par?
– Ja, sedan blev det vi två.
– Hur inverkade det som hände där på kajen med blockaden och skottlossningen och allt på det dagliga livet för Far?
– Jo, för mig blev det så att jag blev ännu mer upprorisk och radikal av det som skett. Jag hade fått bevis för att när det gäller så skyr de store herrarna inga medel. Det är till och med tillåtet att skjuta på sina arbetare. För mig blev den händelsen ett bevis för att jag inte hade överdrivit i min kamp. Men för en del andra fick det motsatt effekt, några blev fogliga och eftergivna. En och annan bytte jobb och lämnade stenhuggeriet för gott.
– Är det det som kallas att välta tunnan?
– Ja, så gjorde man för att visa att man slutade. Tippade tunnan, tog sina verktyg och gick.
– Gjorde far det någon gång?
– Ja, många gånger. Om inte villkoren passade, så drog jag vidare till ett nytt ställe.
– Men familjen då?
– Ja, detta var ju innan jag blev bofast. Sedan blev det svårare att vara karsk. Senare fick man ibland bita i det sura äpplet, för att få mat för dagen.
– Vad då för sura äpplen?
– Så säger man, Frida, när man menar att ibland måste man göra saker, fast man inte tycker om att göra dom. Det är som att bita i ett surt äpple, det smakar inte så bra, det vet du säkert.
– Visst, jag har bitit i äpplena i vildapeln uppe i språnget.
– Ja varje dag och tid har sina sura äpplen, sa Knut eftertänksamt.
– Tänker far på något särskilt?
– Ja, jag tänker på dom stackarna härikring som bröt Hitlersten. De hade att välja på arbetslöshet eller att arbeta med den förhatliga stenen.
– Vad var den till?
– Hitlers segermonument. Överallt längs kusten hade tyskarna lagt ut beställningar på stora monumentstenar och ibland till och med betalt i förväg. Det var dåligt med stenhuggarjobb under kriget och då kan vara svårt att tacka nej till arbete. Men som Egil berättade, hanses kompis var tvungen till och ta jobbet, men han spottade på varje sten han bröt för tysken.
– Vad hände med stenen sedan?
– Ja, nu ligger den där i stora högar och ingen vet riktigt vad man ska göra med den.

Knut sträckte ut koppen för att få tretår.
– Vad jag saknar de ljuden sa han, stenhuggarnas ljud i berget.
Hilma behövde bara blunda och tänka sig tillbaka till barnaåren så mindes hon. Det klingande ljudet när släggan träffade kilen, klangen i hammarslagen, de dova explosionerna, stenens klapper mot varandra under lastningen. Den taktfasta sången som styrde arbetet när en höll borret och två slog med slägga, och efter varje slag skulle borret vridas ett kvarts varv. Träskoklappret över hällarna. Smedens väsande ässja och hamrande på det varma järnet. Den klangen var mjukare än stenhuggarnas, men lika regelbunden. Alla de ljuden hängde samman med dagens slit och livets mening.
– Nu är här så tyst i bergen, det är som om skåren har fått ensamrätt på att låta. De detonationer som hade hörts under kriget hade varit av en helt annan och mer ödesdiger sort. Det dånet förebådade död, men ljuden från stenbrotten hade tillhört livet. Visst hade det livet ibland burit döden i sitt sköte, men det var ändå i undantagsfall. Först och främst bar det livet, hur hårt och slitsamt det än kunde te sig.
– Ångrade du aldrig att du blev stenhuggare, frågade Hilma.
– Jo, det hände väl, särskilt när olyckan var framme, men då brukade jag tänka tillbaka på det tröstlösa arbetet på lerslätten hemma i Blekinge, när man rensade och rensade utan att se något slut och så fort man hämtade andan var förmannen på en. Som stenhuggare var jag en fri människa, med ett egenvärde. Ingen som kunde jagas och hunsas. Tillsammans var vi starka och vi visste vårt värde. Jo jag vet vad det vill säga när en är trött, frusen och hungrig och dom bussar hundarna på en. Jag vet vad det vill säga, sa Knut och skakade sorgset på huvudet åt minnet.
– Berätta, sa Hilma och hällde upp de sista dropparna kaffe i sin öronlösa kopp.
– Den första gången när jag rymde från betfälten och gav mig ut att luffa, så blev jag bortjagad gång efter annan. Det tog lång tid innan jag förstod att det fanns tecken som kunde hjälpa en att be om mat och husrum på rätt ställen.
– Ett luffarspråk?
– Ja, så skulle man kunna kalla det, ett luffarspråk.
– Berätta mer!
– Jo, när man kommer till ett ställe ska man syna grindstolparna. Om det finns en cirkel med ett kryss i inkarvat där så betyder det att här är folket vänliga, här får man mat. Om märket däremot är en rektangel så betyder det att man blir avvisad.
– Rektangel? Frida såg frågande ut.
– Ja, en fyrkant. Ibland fanns det ett märke inne i fyrkanten. En prick betyder att man ska akta sig, de som bor här är hänsynslösa.
– Hänsynslösa, ekade Frida.
– Hur lärde man sig språket?
– Genom erfarenhet, sa Knut och skrockade, genom bister erfarenhet. Men till slut kom jag i lag med några som skulle söka stenhuggarjobb, så på den vägen blev det att jag hamnade här. Fast först jobbade jag på flera andra ställen. Men när jag träffade din mor blev jag bofast. Så fick vi Anna och sedan föddes du och hon dog. Då bodde vi redan här i Brakkera.
– Berätta för Frida hur det blev Far och Hansine, uppmanade Hilma, för att komma bort från Knuts sorgliga ansiktsuttryck.
– Ja, ja berätta, upprepade Frida.
– Vi gick här och tittade på varandra men det tog lång tid innan jag vågade fria till henne, hon var ju så ung och så olycksdrabbad, först fästmannen som försvunnit på sjön och sedan olyckan som dödade Egil.
– Men hon var redan med barn när ni gifte er? Hilmas fråga var mer ett konstaterande.
– Ja ja, så var det.
– Är alla karlar lika? Nu var Hilmas röst uppbragd.
– Ingen är mer än människa Hilma, sa Knut med trött röst, ingen är mer än människa. Det har väl du också blivit varse?
Hilma rodnade och tittade ner.
– Jag är glad att I fann varandra, sa Hilma. Jag tycker om Hansine, jag håller av henne. Det var säkert svårare för Anna. Hon förbjöd mig att kalla Hansine för mor. Jag minns att hon gav mig stryk när jag var liten och gjorde det.
– Å ja är glad att jag har dig morfar, sa Frida, när jag blir stor ska jag också bli stenhuggare, precis som du.