Bryggstriden – novell 2012-04-07, 5.09.

I vattenbrynet spatserade två strandskator obekymrat men målmedvetet omkring. Deras långa näbbar sökte och fann oupphörligen godbitar i den våta sanden. Frida avvek från sin strandpromenad och gjorde en lov upp bland ljungen och nyponbuskarna för att inte störa de välkomna vårgästernas måltid.

Framme vid sjöbodarna stannade hon upp vid ”farfars” bod. Så hette den fortfarande för henne och brorsan, fast den redan när hon var barn hade gått ur familjens händer. Så här tidigt på året var de nuvarande ägarna kvar i stan och i många år hade Frida brukat smyga till sig en solstund på den gamla gistna bryggan, där farfar alltid suttit och bôtat garn. Fast numera var inte bryggan sned och gisten längre utan hade nylagt däck av tryckimpregnerat virke och sjöboden hade rätats upp med raka väggar och stora fönster ut mot havet. Senaste moderniseringen var ett stadigt manshögt plank med låst dörr, som hindrade tillträde till bryggan. Idag var vattnet så lågt att hon kunde skönja den stora stenen som låg i vattnet framför boden. ”Vargen” hade farfar kallat den stenen. Så kallade stenhuggarna ett block som inte låt sig huggas ut ur berget och bli till det som de hade tänkt, utan istället klöv sig efter eget skön.

Frida såg sig omkring och konstaterade att hon var mol alena, inte en levande varelse fanns inom synhåll. Hon klättrade runt palissaden och tog sig ut på bryggan. Här läade det och hon satte sig på bryggkanten och dinglade med benen, som om hon fortfarande var 6 år, inte drygt 60. Lät blicken vila på Vargen och mindes hur hon liten och frågvis fått farfar att berätta. Hur han först varit svårpratad och fåordig och hur det gick åt många frågor för att lura igång honom.

– Men farfar, hur kan en sån där kantig sten ha hamnat här i vattnet?

– Ja, säg de du.

– Men inte har den väl funnits där från början?

– Nä, de tror ja´nte.

– Varför ligger den här då?

– Ja du…

– Berätta farfar!

– Nä..nja…

– Snälla. Ska jag hämta termosen med kaffe?

– Ja, ta med vetekransen också.

Så hade det blivit berättardags – äntligen:

– Jo förstår du Frida, det var många år sen nu, det var under kriget. Fred var väl knappt född ens, ja det var längesen. Du har ju hört om Gunhild, din faster, hon som dog ung. Hon hade alltid sin eka här. En dag stod plötsligt en herrekarl här på bryggan och påstod att platsen var hanses. Ja till och med att sjöbon va hanses. Ja blev så sint att ja inte kunne få fram ett enaste ord. Joda, han hade papper på att platsen var hanses. Den hade följt med i köpet när han ropa in ”Blåshålet” på auktion.

– Blåshålet?

– Ja du vet, där uppe i backen, snett sörpå vårat, där det ligger ett himsket påkostat hus, där de ä folk nôggen enstaka gång då å då. Det där huset med alle krussidullane.

– Ja farfar, där Erna bodde en gång.

– Jo där stod han och peka med käppen på Gunhilds plats och skrek till den där underhuggarn hade hade med sig – där ska båten ligga. Ja blev helt perplex. Mor din fick gå med mig till skollärarn. Han var den som visste om papir å sånt. Ja hon fick prata också, för jag var bare helt stum. Det hade funnits papper på nån gammel skuld, med boden som pant. En skuld som jag vet far min hade klarat upp, men papperet fanns kvar. Så han hade rätten på sin sida.

– Men den store sten?

– Den låg under boa, sen gammelt.

– Men hur hamnade den där ute i vattnet?

– Ja minns inte riktigt, sa farfar och såg pillemarisk ut. Jag minns inte riktigt, men det var väl så att vi tänkte dra´n väck, men den va ju så förbankat tung, så repet brast å så blev han liggande så lägligt.

– Vad drog ni med då, farfar?

– Liberty, skuta vår förstås!

– Men den var ju stor, orka den inte det?

– Det var väl trossen som va murken tänker ja, sa farfar och log i mjugg. Sen när den väl låg där så lät vi ´en ligga.

– Va hände sen?

Här i berättelsen blev det paus. Kaffet var uppdrucket och Frida hade môlat i sig så mycket bulle att hon var tvungen att springa till brunn och dricka. När hon kom tillbaka hade farfar precis tänt pipan.

– Jo, sen kom den där blankpolerade båten te han i Blåshålet. Så herrekarl han va´ kunde han inte köra själv utan hade besättning. En som styrte och en hopp-i-land-Kalle. Full fart in mot brygga (här brukade farfar skrocka) det tog rejält stop i sten ska du veta tös! Han på fördäck dratta i sjön, det blev ett väldans kommenderande och den andre fick brått och börja ösa och så backa dom ut och försvann ner mot varvet. Det blev visst en dyr reparation.

– Men va hände sen?

– Ja drog ut den stora va´n  å börja böta. Den lukta färt och när han herrekarln kom för å skälla så såg han ut som om han skulle svimma av lukten.

– Men farfar blev av med sjöbon?

– Mot det som är skrevet rår en inte, avslutade farfar berättelsen, men på utandningen sa han svagt – men sten ligger kvar.

Frida log åt minnet, drog handen över bryggbräderna och vaknade liksom till i nutiden. Känslan hos de tryckimpregnerade bräderna var helt annorlunda än hos den gamla grånade bryggan. Den som tiden, regnet och de salta vindarna hade gett en sidenlen yta.

Bokmässan 2015

I helgen 24-27 september är det dags för den årliga Bok- & biblioteksmässan i Göteborg. På torsdag uppträder jag på Litteraturscenen kl 10.00 med min uppläsning Om livet, kärleken och modet att köra motorcykel bortom Europavägen

Välkommen att komma och lyssna!

Semestertid

Har semestern börjat än för din del?

Till helgen åker vi iväg på två hjul var, jag och Tommy. Och det får mig att tänka på andra semesterminnen i förfluten tid.

En kort period var jag fodervärd till en Honda 250 XL.
På den tiden åkte man gratis med färjan Göteborg-Fredrikshavn klockan 2 på natten. Eftersom pengar alltid var bristvara började jag semestern 1977 på det sättet.

Läs mina anteckningar från semesterdagboken här.

Våren är här

Båtarna sätts i sjön och alla som får sitt levebröd från turistnäringen arbetar intensivt för att bli färdiga med reparationer och förbättringar inför den nya säsongen. Så är det nu och så har det varit i långa tider.

Påsken brukar vara skiljelinjen mellan vinterhalvårets återhämtning och vardagslunk och sommarens allt snabbare puls, som kulminerar i juli för att sedan mattas av mot hösten. Vi som bor och lever här hela året uppskattar ofta de övriga elva månaderna mest, inte därför att vi har något emot turister, utan för att det är så att varje tid på året har så mycket att erbjuda. Havet erbjuder ständigt nya vyer och är vackert oavsett väderlek.

Låt oss bjuda på ett recept ur Fisk- & skaldjursantologin

 

Evert Taubes Monsunsoppa

4 personer

2 kg hel västerhavstorsk
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 knippa persilja
1 knippa dill
1 lagerblad
1 tsk timjan
1 tsk vitpepparkorn
salt
3 potatisar i skivor
1/2 kg blåmusslor
2 morötter
2 äggulor
1 dl vispgrädde
1 knippa gräslök

Filéa fisken. Lägg ben och huvud i kallt vatten tillsammans med lök skuren i skivor, vitlök, persilje- och dillstjälkar, lagerblad, timjan, vitpeppar och salt samt den skalade skivade potatisen. Låt alltsammans koka 15-20 minuter. Lyft upp fiskskrovet och passera resten genom en sil. Tack vare potatisen blir soppan något simmig. Koka de väl rengjorda musslorna i lite av soppan – bara tills de har öppnat sig – och lägg på ett fat vid sidan. Skala och skiva morötterna i tunna skivor. Koka dessa i lite vatten med en klick smör. Skär fiskfiléerna i 3-4 cm stora bitar. Blanda grädde och äggulor och häll ner blandningen i soppan under vispning. Lägg i fiskbitarna och låt sjuda – inte koka. Tillsätt musslorna och morötterna. Smaka av med salt och peppar, vid serveringen strör man över hackad gräslök dill och persilja.

Sjung gärna under tillagningen! Evert serverade soppan med vin, vitt bröd och ost, gärna ombord på sin Koster.

Snart!

Nu är det på gång – på riktigt! Under hösten 2014 kommer uppföljaren till Sista resan att ges ut.

Mats Källblad har skickat mig senaste förslaget på omslaget i akvarell. Läs mer

Tiden går….

Det är höst igen och nya tag med både nya och gamla projekt. Under året som gått sedan jag började med mitt filmmanus utifrån Hilmaböckerna, så syns det inte att jag gjort något. Men egentligen har jag arbetat hela tiden med skrivandet i olika former – det är bara resultaten som uteblir. Det gäller att trampa vatten och hålla sig flytande, inte tappa modet utan sträva på.

Under våren samarbetade jag med en ung filmstuderande – vårt gemensamma manus har en annan utgångspunkt än mitt första manusförsök. Ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig. Under sommaren fick vi återkoppling från två läsare som vi litar på.

Förra veckan, i samband med Bokmässan, träffade jag Mats Källblad och lämnade ifrån mig en “dummy” på Bortom Europavägen – vi får se var detta landar någonstans.

Tillbaka i hösten

Två veckor i Aten gick jättefort. Samtidigt hade jag en fantastisk fin tid där och skrev intensivt alla tider på dygnet. Arianes hus på Drakougatan var ett fantastiskt ställe att bo på. Bara några minuters promenad till Akropolis och till toppen på Filippposkullen – så varje dag gick jag ett par promenader. Tog mig också tid att turista och känna på folklivet. Det är inte enkelt för vanligt folk i Grekland just nu, många butiker har slagit igen, varje dag demonstrerade någon grupp, nya slagord dök upp på murarna hela tiden, tyvärr kan jag inte grekiska, men ibland fanns det slagord på engelska. “Fascism är ingen lösning”, “Kapitalismen kväver oss”. “Vi är EU:s slavar” och liknande. Mycket tid tillbringades på takterassen på Arianes hus, det var där jag upptäckte att jag bodde granne med Mikis Theodorakis, min idol. Jag fick till och med se honom några gånger, när han åkte i sin glashiss, på utsidan sitt hus.
Med mig hem har jag ett skelett till ett filmmanus utifrån mina Hilmaböcker – betydligt mer än jag hade hoppats på – men arbetet fortsätter.
Nu väntar bokmässan, mitt förlag Rio Kulturkooperativ har en egen monter, A03:50, med fokus på Agneta Ekman Wingates bok Bryt skam, som vi gav ut på förlaget i våras. Det ska bli spännande att jobba på mässan igen.

Sommaren är kort – det mesta regnar bort…

men ändå hann vi med en hel del roligt.
Härlig motorcykelåkning på grusvägarna runt Säfsen.
Tantorkestern åkte till Orsa i hyrd orkesterbuss och deltog i den tredje yran. Väldigt roligt… detta lever vi på länge.
Semester på Dalslands kanal och i de dalsländska sjöarna. Vår lilla segelbåt fungerade utmärkt och höll tätt för vätan från alla håll, den nya rullfocken var toppenbra, vi träffade trevliga människor och toppade upp med ett lyxdygn på Baldersnäs.

Mot Sherwoodskogen…. nej Aten var det visst

I september åker jag till Aten för att jobba med mitt filmmanus byggt på Hilmaböckerna. Jag har fått ett stipendium på två veckor i Adriane Wahlgrens gästhus (hoppas jag minns namnet rätt)…

Funderar på att tågluffa dit – jag är ju numera pensionär och det finns tågluffarkort för sådana, det skulle i så fall bli premiär för mig. När mina yngre systrar tågluffade på sjuttiotalet var jag redan för gammal. Men nu är rollerna omvända.

Jag är väldigt spänd på hur livet kommer att gestalta sig i Grekland i höst, har de månne euron kvar?

Bortom europavägen

Häromdagen fick jag de första skisserna från Mats Källblad, tecknaren och illustratören som jag samarbetar med. Tillsammans håller vi på att skapa en ny bok om livet och motorcykelåkning. Den förra kom 2006 och hette Sista resan. Den fick otroligt mycket uppmärksamhet och nu är det både med bävan och stor skrivlust som jag håller på med en ny bok i samma anda. På mc-mässan i Göteborg i början av året träffas vi och pratade bok. Sedan skickade jag mina texter och nu kommer några skisser.

Kul – direkt såg jag vilka texter han illustrerat! Dessutom ser jag ut som han har tecknat mig… detta lovar gott.

Funderar över om vi kan trycka i färg denna gång, Mats har börjat med akvareller. Det känns så oemotståndligt motsägelsefullt att skildra motorcykelvärlden i akvarellform. Detta måste prövas!