Ingegerd har fått tag i några få förstautgåvor av ”Hilma” – Hårdpärm, utgiven 1999. . Därför går det nu köpa en komplett samling inbundna böcker till specialpris: Hilma, Ringar på vattnet, Klarvär, Kräftgång och Årsringar för 700 kr. (100 kr i rabatt).

Var?

Bro skola, Brodalen, Lysekils kommun.

När?

Under barnboksveckan kommer Ingegerd besöka Bro skola.
Torsdagen den 15 november 2018, kl 8-13

Hur?

Klass 1, 2 och 3 kommer få varsitt besök under dagen, där Ingegerd berättar om hur det är att vara författare och hur skrivprocessen ser ut från idé till färdig bok. Barnen har möjlighet att ställa frågor och diskutera tillsammans i klassen vad som gör att en bok är bra.

Här följer ett uppslag ur Strömstads tidning, 25 oktober 2018.

Mellan klockan 11 – 15 finns jag på plats på Lockfågeln i Grebbestad och signerar min bok.

 

Det låg i sitt etui, en tunn kedja med en liten gnistrande sten. Vackert, på ett stillsamt sätt.

I höst är den här. Ingegerd Johanssons nya roman.

Frida har blivit pensionär. Hon har flyttat från stan till sitt barndomshem i fiskesamhället på västkusten. Allt är som det alltid varit, och ändå på något sätt helt annorlunda.


 

Årsringar är en fristående fortsättning på romanerna Hilma, Ringar på vattnet, Klarvär och Kräftgång. Historien fattar tag i läsaren redan från första sidan. Med sitt typiska berättande låter Ingegerd oss följa med på en spännande resa i både tid och rum, där gömda brev och ett ärvt smycke får huvudpersonens sanningar ifrågasatta.

Vad vet vi egentligen om vår familj?

Hur väl känner vi våra föräldrar och syskon?

 

Nu har det varit tyst en bra stund på hemsidan. Det beror på att Ingegerd varit i full gång med ett nytt skrivprojekt. Under hösten kommer det en ny bok. Det är en fristående uppföljare i Hilma-serien.

Återfunna brev och ett vackert smycke tvingar fram tvivel om vad som är sanning eller ej. Frida, pensionerad musiker, har bosatt sig i sitt föräldrahem, i den branta backen ovanför sjöbodarna. Här brottas hon med återvändarens och klassresenärens eviga dilemma – att både höra till och känna sig avikande. Det förflutna gör sig ständigt påmint.

I romanen Årsringar återvänder vi till det bohuslänska kustsamhälle som vi lärt känna i Hilma, Ringar på vattnet, Klarvär och Kräftgång.

Alltför kalla vårvinterdagar, då det suger svårt i mc-tarmen, får man ägna sig åt resor i minnet. De här historierna tenderar ofta att bli svulstigare och mer osannolika ju längre dagen lider, men här kommer en historia som är absolut sann:

En mig närstående person berättar:
”Jag var på hemväg till Uppsala från en Norgesemester, detta var någon gång i slutet av förra seklet, runt 1998 skulle jag tro. Det hade varit en lång och händelserik semester men den hade gärna fått vara längre. Det är något märkligt med hemresor, när man väl har påbörjat dem, så tar liksom semestern slut fast det fortfarande är många trevliga mils körning kvar. För att motverka känslan att semestern är över gäller det att välja så krokiga och roliga vägar som möjligt. Det gjorde jag denna gången också: Jag kom farande till Ludvika och fortsatte via Fagersta till Norberg. Där kan man välja en tvärsväg mellan Norberg och Sala, som är just både rolig och krokig. När det fortfarande är mer än 10 mil hem kommer jag över ett litet backkrön och i ögonvrån skymtar jag något intressant. Något som lyser vitt en bra bit från vägen – kanske ett lock till en packficka? Hur kunde det ha hamnat där? Jo, om man gasar på bra ut ur böjen och har slarvat när man satte dit locket skulle det ha kunnat seglat iväg kanske? Det var inte ovanligt att man tappade packfickslocken på Cravenväskorna eftersom det gällde att komma ihåg att knäppa ordentligt. Alla som hade sådana packfickor hade nog varit i den situationen någon gång. Jag blir tvungen att vända och kontrollera vad jag sett….
Mycket riktigt, där ligger ett lock till en Cravenpackficka och lyser bland blåbärsriset. Jag plockar med mig det hem till garaget och lägger det på ”bra att ha”-hyllan. Jag åker inte med sådana gammaldags packfickor, min Triumph Tiger har modernare väskor. Men det står förstås ett par gamla Cravenfickor, fulla med dekaler, på samma hylla.

När vardagen är tillbaka blir mc-turerna oftast spontana besök hos vänner runt omkring Uppsala. Förhoppningsvis är nån hemma och bjuder på en kopp kaffe. Å är dom inte det så har man i alla fall fått en fin tur. Den här hösten tittade jag bland annat förbi Wille, som bor på landet några mil från stan. Vi ses inte så ofta, så det fanns mycket att snacka om. När jag var på väg att gå sa han. Förresten, vet du nån som har cravenpackfickor? Jag behöver gjuta av ett lock!
Jag har ett gammalt par i garaget, svarade jag, å så slår det mig plötsligt – jo förresten, jag hittade ju ett lock mellan Norberg och Sala i somras….”

Här gör Tommy en konstpaus i berättandet, sänker rösten och säger:
”Kan du tänka dig, det var Willes lock jag hade hittat. Han hade varit ute och fotograferat på vårkanten, han är ju fågelskådare, och när han kom hem från fotograferingen så var locket borta. Han hade förstås gjort ett antal utflykter för att hitta locket, men inte åkt tillräckligt långt. Tänk att det hade fått ligga där hela sommaren! Men det blev återbördat till den rätte ägaren.”

Ett trevligt samtal mellan Conny på Bohuskuriren och oss på text&BILD blev till detta reportage!

Sommargäststädningen (ur romanen Hilma av Ingegerd Johansson)

Innan sommargästerna kom skulle hela huset städas grundligt. Alla vrår skulle torkas, lådor och byråer likaså. De egna kläderna och personliga tillhörigheterna bars upp på utevinden, utom det lilla som skulle behövas under sommarmånaderna. Sängkläder skulle vädras och piskas. Fönster och gardiner skulle tvättas. Alla trasmattor var redan skurade. Hilma slet så svetten lackade, men gladde sig samtidigt åt att få en extra inkomst till huset.

Badgästerna var stamkunder som hon fått överta från Oskars farmor. De hade hyrt i huset till och från under åtta år, men de senaste två åren hade de uteblivit. Senaste gångerna, när gumman varit för trött för att ställa i ordning till dem, hade det varit Oleana och Gunhild som kommit över och gjort storrent. Nu var det för första gången Hilmas göra. Hon oroade sig för att det inte skulle duga i svärmors ögon, så hon var tvungen att be om råd titt som tätt fast det bar henne emot. Badgästerna skulle ha med sig egna lakan och egna bestick, allt annat skulle finnas. Mest bekymrade det Hilma att hon inte hade någon matservis. Det kanske de förväntade sig.

Oskar hade ansvar för att utedasset blev tömt och renskurat. Själva skulle de dela dass med hans föräldrar över sommaren, så att gästerna fick ha deras för egen del. Det var också Oskars ansvar att bära upp vattnet till badgästerna. Hilma funderade på hur det skulle bli när han var till sjöss. Hon trodda att stadsmänniskor gjorde av med mycket mer vatten än de själva. Det fanns en brunn nedanför backen, men det var tungt att gå uppför med två fyllda hinkar. Hon och Oskar hade diskuterat vad det skulle kosta att skaffa sig rinnande vatten inne, men det var än så länge bara en ouppnåelig dröm.

När hela huset var färdigstädat gick hon som en gäst i sitt eget hus och beskådade resultatet. Gardinerna var nystärkta. Pelagonierna i rummet blommade. Nystärkta dukar låg på borden i rummet och köket och kammarens säng hade virkat överkast, som hon lånat hemifrån sitt. På golven låg de rena trasmattorna. Vedlåren var full med ved och spiskupan var vitstruken med limfärg.

Nu skulle hon gå ner i källaren och ställa i ordning rummet åt sig och Oskar. Källardörren hade stått öppen ett par dygn för att vädra ut vintern och alla sängkläderna låg ute på stentrappan och vädrade sig. Två av de finaste pelargonierna hade hon tagit med sig ner, liksom begonierna och den vandrande juden. Fönstren på västgaveln var stora nog för att rymma blommor och hon hade stärkt och lagat ett par gamla utnötta trådgardiner till källarfönstren. Den lilla vedspisen i källaren är lätteldad och hon hade satt över en kastrull med vatten. Hon ville torka ur alla hyllor innan hon ställde in de kantstötta kaffekopparna och de udda mattallrikarna.

Oskar stack in huvudet genom källardörren.

– Jag höll på att gå fel, sa han, men det hade blivit så herrskapsfint inne så jag förstod att vi har flyttat ner i källaren.

– Du smutsade väl inte ner? frågade Hilma. Ska vi ha kaffe?

– Jag hinner inte nu, ska ner till båten, vi går i morron tidigt, vet du.

Hilma gick upp och såg till huset en gång till. Rättade till mattorna i köket och farstun. Krokade igen köksfönstret som stått öppet.

Jag sätter mig på trappstenen med kaffekoppen, tänkte hon. Nästa gång jag kan sitta här är det redan på väg mot höst.