Alltför kalla vårvinterdagar, då det suger svårt i mc-tarmen, får man ägna sig åt resor i minnet. De här historierna tenderar ofta att bli svulstigare och mer osannolika ju längre dagen lider, men här kommer en historia som är absolut sann:
En mig närstående person berättar:
”Jag var på hemväg till Uppsala från en Norgesemester, detta var någon gång i slutet av förra seklet, runt 1998 skulle jag tro. Det hade varit en lång och händelserik semester men den hade gärna fått vara längre. Det är något märkligt med hemresor, när man väl har påbörjat dem, så tar liksom semestern slut fast det fortfarande är många trevliga mils körning kvar. För att motverka känslan att semestern är över gäller det att välja så krokiga och roliga vägar som möjligt. Det gjorde jag denna gången också: Jag kom farande till Ludvika och fortsatte via Fagersta till Norberg. Där kan man välja en tvärsväg mellan Norberg och Sala, som är just både rolig och krokig. När det fortfarande är mer än 10 mil hem kommer jag över ett litet backkrön och i ögonvrån skymtar jag något intressant. Något som lyser vitt en bra bit från vägen – kanske ett lock till en packficka? Hur kunde det ha hamnat där? Jo, om man gasar på bra ut ur böjen och har slarvat när man satte dit locket skulle det ha kunnat seglat iväg kanske? Det var inte ovanligt att man tappade packfickslocken på Cravenväskorna eftersom det gällde att komma ihåg att knäppa ordentligt. Alla som hade sådana packfickor hade nog varit i den situationen någon gång. Jag blir tvungen att vända och kontrollera vad jag sett….
Mycket riktigt, där ligger ett lock till en Cravenpackficka och lyser bland blåbärsriset. Jag plockar med mig det hem till garaget och lägger det på ”bra att ha”-hyllan. Jag åker inte med sådana gammaldags packfickor, min Triumph Tiger har modernare väskor. Men det står förstås ett par gamla Cravenfickor, fulla med dekaler, på samma hylla.
När vardagen är tillbaka blir mc-turerna oftast spontana besök hos vänner runt omkring Uppsala. Förhoppningsvis är nån hemma och bjuder på en kopp kaffe. Å är dom inte det så har man i alla fall fått en fin tur. Den här hösten tittade jag bland annat förbi Wille, som bor på landet några mil från stan. Vi ses inte så ofta, så det fanns mycket att snacka om. När jag var på väg att gå sa han. Förresten, vet du nån som har cravenpackfickor? Jag behöver gjuta av ett lock!
Jag har ett gammalt par i garaget, svarade jag, å så slår det mig plötsligt – jo förresten, jag hittade ju ett lock mellan Norberg och Sala i somras….”
Här gör Tommy en konstpaus i berättandet, sänker rösten och säger:
”Kan du tänka dig, det var Willes lock jag hade hittat. Han hade varit ute och fotograferat på vårkanten, han är ju fågelskådare, och när han kom hem från fotograferingen så var locket borta. Han hade förstås gjort ett antal utflykter för att hitta locket, men inte åkt tillräckligt långt. Tänk att det hade fått ligga där hela sommaren! Men det blev återbördat till den rätte ägaren.”
