Finns det några likheter mellan hur man pratar om….

Möss och hemorojder? Det finns väl ingen likhet? Nej, det kanske kan tyckas så vid en ytlig betraktelse, men vänta bara!
Jag börjar med hemorojderna! När jag väntade barn, för väldigt länge sedan, så förkovrade jag och barnafadern oss på alla sätt för att vara förberedda på vad som skulle följa med barnafödandet. Vi läste allt vi kom över om hur barnen skulle skötas, matas och skyddas mot sjukdomar. Vi gick kurs i naturligt barnafödande, diskuterade för och emot tygblöjor, vaccinationer och allt möjligt annat. Sedan kom då detta välsignade och välkomna barn, sedan tätt följt av ytterligare ett välsignat och välkommet barn ett år och fjorton dagar senare. Vi var verkligen väl förberedda och pålästa och kunde möta alla svårigheter med gott mod – utom i ett fall. Ja, just det – hemorojderna. Ingen, jag säger ingen, hade med så mycket som ett ord knystat om att man kan få hemorojder när man föder barn. Morgonen efter den första nedkomsten vaknade jag med fruktansvärt ont i akterdelen. Jag kunde inte ligga på något sätt utan att det gjorde ont. Till slut ringde jag på sköterskan. Hon tittade till mig under täcket och ilade sedan iväg efter barnmorskan. Nu trodde jag att något riktigt farligt hade hänt. Lättnaden var därför enorm när barnmorskan förklarade att ”dere har en hemorojde som är stor som en plomme” (detta hände sig på den tiden då det fanns en födeavdelning på Haldens sykehus, därav den svorska dialekten). Stor som ett plommon – inte undra på att det gjorde ont. Så jag fick behandling med salva och stolpiller och en ring att sitta på och så småningom övergick plommonet till att likna ett sviskon och även det bekymret blev till vardag. Men tänk att ingen hade sagt något om detta på förhand. Kommen så här långt i berättandet slår det mig att det kanske är ett uttryck för de patriarkaliska strukturerna, detta underlåtenhetsbrott. Kvinnors åkommor tillmäts inte lika stort värde som männens! Nja, jag vet inte… men jag minns tydligt hur barnafadern, när vi nyligen blivit ett par, berättade i förtroende för mig att han led av en krämpa som han trodde sig vara nästan ensam om i världen. Han beskrev det som ”rompekramp”, som drabbade honom när han suttit länge och tryckt på utedasset. Vårt samtal då ledde fram till diagnosen hemorojder. Detta hade han lidit av i åratal utan att någonsin tala med någon om det.

En lika utbredd tystnad tycker jag mig märka när det gäller möss.
Varje höst när det börjar bli kallt ute fruktar jag den årliga musinvasionen. Den behöver inte bestå av mer än en eller två gnagare för att jag ska få fullständig panik. Jag är uppvuxen på landet och borde vid det här laget ha vant mig vid detta, när kylan kommer söker mössen sig inomhus. Men lik förbannat blir jag fullständigt manisk när jag märker att de är på väg in. Jag har investerat i dyra elektroniska musjagare, men efter tag vänjer sig mössen vid ljudet och springer orädda över golvet framför de dyra manikerna. Varje år köper jag nya musfällor, eftersom de är av så dålig kvalitet att de efter ett tillslag blir sneda och omöjliga att ladda igen. Man borde tala med konsumentverket om detta! Dessutom råkar jag alltid ut för någon listig musrackare som vittjar fällan gång på gång utan att den slår igen. Det är som om hela min husmodersstolthet får sig en knäck varje gång jag upptäcker spåren av en mus. Det är därför jag sitter och skriver den här krönikan nu. Jag vaknade av krafsandet från en mus. Till på köpet är jag kattallergiker, men i natt fanns det ingen återvändo. Jag smög ner till grannarna på bottenvången och lockade till mig deras katt Svarta Sara. Nu bevakar hon musen i mitt sovrum och jag sitter vid datorn och knappar fast klockan är 4.09.

Tillbaka till det här med likheter…

Såhär är det.. så snart jag börjar prata om min musfobi så upptäcker jag att varenda människa runt omkring mig har liknande erfarenheter. Men ingen pratar om det! Har ni någonsin sett någon braskande TV-reklam – pling-plong – nu är det dags att gillra musfällorna? Eller någon upprörd debatt mellan djurrättsaktivister och mushatare? Hela problemet fullständigt tigs ihjäl! När man kommer till sin affär för att köpa nya, urusla musfällor, så göms de i hyllan bland andra livsfarliga produkter med varningstriangel, såsom fläckborttagningsmedel och annat hemskt. Aldrig finns det några braskande erbjudanden i reklambladet i november – köp fem musfällor – betala för fyra!
Alltså menar jag – här finns likheten mellan möss och hemorojder, eller snarare – vad gör man åt dessa? Alla känner till problematiken runt fenomenen, men ingen pratar om den. Metoderna för att undanröja problemen är dock icke utbytbara – Tänk er ett stolpiller i musfällan, eller ännu värre …en musfälla mot hemorojder!
Tack för mig – nu är faran över för i natt – alldeles nyss tassade Sara förbi mig med fångsten i munnen!